Bakgrund

Heléne Ganz utvecklade och anpassade metoden av Supported Employment, SE i samband med Miltonprojektet, när Nationell psykiatrisamordning tillsattes år 2003. Samordningen hade som mål att se över regler och arbetsmetoder rörande de psykiskt funktionshindrade, och det avsattes pengar för att förbättra situationen för dessa människor. Heléne blev projektledare för ett projekt i Emmaboda och Torsås kommuner, kallat ”På väg mot eget arbete”.

”Det kändes som en utmaning att undersöka om möjligheten fanns överhuvudtaget. I praktiken utformades konceptet utifrån egna tankar och brukarnas behov, jag upptäckte snart att jag hade en ganska bestämd idé för hur jag skulle gå vidare i rollen som coach. Jag bad mina arbetsgivare om att få arbeta på ett annorlunda sätt utifrån varje individs förutsättningar. Jag hade en stark känsla av att det inte skulle fungera om projektet skulle utgå från vårdtänkande. Så jag avskärmade mig helt och hållet ifrån det.”

Hon lyckades få ut deltagarna i projektet på praktikplatser i det privata näringslivet, och nådde resultat som lät tala om sig på nationell nivå. Nationella psykiatrisamordningen har lyft projektets resultat i olika sammanhang och projektet har tagit emot många studiebesök från kommuner, arbetsförmedlingar och försäkringskassors rehabiliteringsenheter.

Metodens utveckling och resultat av SE var också med och bidrog till en ny lag som trädde i kraft i januari 2009, som innebar att den som har sjukersättning eller aktivitetsersättning kan prova på att arbeta eller studera och ha kvar sin rätt till ersättning.

Utdrag ur rapporten av FoU-ledaren och sociologen Ritva Gough:

Projektets syfte var att hjälpa personer med psykiska funktionshinder att ta steget ut i arbetslivet, ut ur den sysslolöshet de hamnat i på grund av psykisk ohälsa.

Boendestödsverksamheten hade inte förmått hjälpa dem att förändra sin situation när det gällde sysselsättning. Boendestödjare insåg att flera av brukarna borde kunna gå vidare om de fick rätt stöd. När kommunerna fick möjlighet att ansöka om medel för utvecklingsprojekt, öppnades en möjlighet att pröva de tankar som fanns. Heléne Ganz anställdes som projektledare och hon inledde arbetet som ganska snart kom att visa överraskande resultat.

Vårt första samtal handlade om upptäckter som Heléne gjorde när hon mötte de brukare som hon skulle motivera att lämna den skyddade verksamhet då de deltog.

Det verkade som att personal och brukare hade utvecklat sociala kontaktmönster som konserverade rollerna och höll dem kvar. Det fanns starka sociala band mellan dem. Dessa grundade sig på en empatisk förståelse av vad psykisk ohälsa innebär, men relationerna var inte förändringsinriktade och det hände sällan att brukare lämnade verksamheten.

Om projektet var fristående i förhållande till övrig verksamhet, skulle detta då kunna bryta de mönster, som höll tillbaka brukarnas ambitionsnivå och förändringsintresse? Var arbetslivsinriktad rehabilitering möjlig, trots att det hade gjorts många försök utan att lyckas tidigare?